41

Du är min måne. Precis som havet följer jag din minsta vink. Jag är tidvattnet. Vi är aldrig så nära som under nattens sena timmar. Din dragningskraft drar mig till dig, håller mig kvar hela natten. Du pressar läpparna mot min nacke och andas in mig när du drar mig mot dig så nära det går. Och jag känner allt. Dina andetag, dina hjärtslag som dunkar mot min rygg, dina fingrar som dansar över mina revben. Allt. 

Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan kunnat hoppas att det skulle bli vi någon dag. Men jag vet ju att det inte kommer bli så. Jag vet inte om jag vill det längre. Och ändå fast vi båda vet att det inte är mer än såhär, jag i din famn när ingen annan ser, känns det så fel. Som om jag gör något förbjudet. Som om din famn tillhörde någon annan. Som om jag tar någon annans plats. Är det fel att söka din värme när vi bara är vänner?

Bildkälla
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0