Jag har blåmärken över hela kroppen. Det enda som visar alla de gånger jag dansat, ramlat, krälat, rest mig och ramlat igen. Allt var ett vimmel av musik, ansikten, skratt, ciggarettrök, balonger och dans. Jag minns knappt någonting bara att det var vi två som skrattade högst och ramlade mest. Tillslut fick vi inte skratta eller ramla mer. Så vi försvann in på mitt rum. Vi försvann för omvärlden den försvann för oss. Utan kläder och utan tanke på något annat var jag närmare dig än jag varit någon människa förut. Och du sa att jag var det vackraste du sett. Att du önskade att du alltid fick se mig så här. För jag var perfekt. Vi var överallt men letade alltid efter mer. Läpparna domnade bort av alla kyssar men det spelade ingen roll för jag kände dig ändå. Jag kysste dina mungipor när du pratade när du sa att jag var så gullig. Du sa så mycket, sånt jag aldrig trodde jag skulle få höra. Och precis som att du kommer leva på bilden av mig ovanför dig kommer jag leva på orden du sa just då.