46

Jag känner hur jag rasar samman inuti. Bit för bit går jag sönder. Och det gör ont. Det gör så ont att jag får svårt att andas. Det är som om lungorna krymper mer och mer för varje dag som går. Andetagen blir kortare och kortare tills jag håller andan helt, ibland så länge att jag är rädd att jag inte kommer orka ta ett nytt. Jag vet inte ens vad jag gråter över längre. Jag kanske gråter över att jag gråter. Mina händer skakar konstant nuförtiden. Jag brukar sitta och titta på hur fingrarna darrar. Jag tänker att det är all panik inom mig som tar så mycket plats att jag håller på att spricka som gör att händerna darrar. Även fast de darrar är de kalla konstant. Liksom resten av mig.


Det känns som om inget betyder något längre. Allt jag någonsin tyckt om, allt som betytt något blev mindre och mindre tills det försvann helt. Jag ler inte längre, bara när andra ser. Jag ler inte längre för mig själv. Jag ler för andra, för att ingen ska ifrågasätta. Men ibland glömmer jag. Ibland hinner jag inte inse att jag glömmer innan någon ser. Alltid samma. Alltid samma blick som försöker tränga igenom och gräva ur alla svar. Svar jag inte äger.

Jag vet inte. Men jag vet att det inte får fortsätta så här. Det kan inte fortsätta så här.
 
Bildkälla

Kommentarer
Postat av: linnea

Hur är det med dig?

2013-10-06 @ 11:45:36
URL: http://lineamaria.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0