Går igenom sms efter sms. Varje mening du skrev. Blundar och reser tillbaka i tiden. Spelar om samma sekvens tills jag ser varje detalj, känner varje beröring och hör varje andetag som vi delade tillsammans. Det gör för ont. Jag lovade mig själv och jag höll inte mitt löfte. Bli inte kär. Lova. Bli fan inte kär. 

Du varnade mig. Sa som det var på en gång. Du var ärlig till skillnad från mig. Du sa att du inte ville påbörja något. Du skulle ju bort. Jag blev varnad. Ändå blev jag kär. Nu är du inte här, du är på andra sidan jorden. Jag vet inte om jag orkar vänta, för jag vet inte ens om det finns något att vänta på.

Jag står med ryggen mot väggen på fester, på dansgolvet, tryckt mot hörn och hånglar med någon som inte är du. Men jag blundar och låtsas. Jag blundar även om ögonen är öppna. Tänker att det är dina händer som smekar mina kinder, dina ögon som låser fast sig i mina, dina läppar som smakar på mina. Jag blundar och låter verkligheten passera. För jag orkar inte se allt som inte är du. Jag orkar inte hoppas att det är dina axlar som knuffar till mig i trängseln vid baren. Jag orkar inte gå förbi din lägenhet och veta att den är tom i fyra månader till. Minst. Jag orkar inte vänta. Men jag har inget val. För hur jag än gör kan jag inte få tiden att gå fortare.