Jag ligger på golvet och gråter. Jag gråter tyst så att de andra i rummet inte ska höra, så att du inte ska höra. Du ligger i bäddsängen brevid alldeles för långt bort. Jag är full för första gången på riktigt. Lyckoruset som fyllde hela mig när jag dansade är borta nu. Vad fan hände egentligen? Detta skulle ju vara natten då du skulle få veta. Istället var jag tyst, för när jag trevade efter dig drog du dig bort. Du tog honom i armen och drog med honom in i ett rum. Du sa att du behövde prata om något viktigt med honom, du sa att ni behövde prata om livet. Ni var borta länge, ni kom tillbaka och gick iväg sen igen. Och jag tror jag vet vad ni pratade om. Jag tror ni pratade om mig. Om oss. Om vad du skulle göra med oss. När du trodde att jag inte hörde sa du att du var för nykter. Att du var för feg.

 

Hela kroppen skakar när jag går sönder. Kroppen som i ett tappert försök till att hålla sig samman ligger i fosterställning. Samma kropp som igår låg i samma position fast med dig som en sköld omkring den. Samma hals som igår kysstes av dina mjuka läppar värker nu av gråt. 

Nästan fem kilo av mig har försvunnit nu. Mamma säger att jag har blivit tunnare i ansiktet, mer vuxen. Bra. Jag vet inte hur det hände. Det känns som om jag lever på honom. Jag tänkter aldrig på något annat än honom när han är med mig. Jag glömmer att jag är hungrig och när jag famlar mig genom dörren hemma har jag missat middagen för länge sen. Antingen tar jag något annat eller så värmer jag upp maten mamma ställt undan åt mig. 

 

Jag är mitt emmellan. Midjan krymper men höfterna är desamma. Jag jagar efter kjolar men jag är för lång för small men för smal för medium. Det är aldrig bra. Jag är aldrig bra.

 

 

Vi åker över den varma asfalten genom staden som så många andra redan gjort. Blomblad från äppelträden bildar mönster på vägen när hjulen från våra longboards sveper över marken. Det är nästan juni och skymmningsljuset färgar världen omkring oss. Sida vid sida rullar vi mot obestämda mål när du sträcker dig efter min hand. I ett fast men ömt grepp håller du mig kvar på jorden. Jag önskar att du aldrig släppte taget om mig.

Det gör så ont att inte veta. Tänker du på mig som jag tänker på dig? Du låtsas som ingenting, som om våra läppar aldrig möttes den där natten. Men det var precis vad dem gjorde och allt exploderade när vi låg ihoptrasslade i min säng. Då var du överallt. Nu är du ingenstans. 

 

Och jag går bara sönder.

 

Det är första gången du ligger i min 90-säng och vi ligger tätt intill varandra. Mina fingrar dansar från din nacke, över ryggen och ned mot svanken. Ned och upp igen. Du ryser och hela du vibrerar, nästan som när en katt spinner. För varje gång mina fingrar dansar över din rygg flyttar du dig närmare mig, lite i taget. När mina fingrar släpper taget om ditt nackhår vänder du dig mot mig. Vi andas in varandra. När dina läppar omfamnar mina exploderar allt. Allt som inte är du försvinner.