Din skäggstubb kittlar mjukt mot mitt armveck. Jag skrattar tyst och kryper ännu lite närmre. "Du är så mjuk." När du pratar rörs dina läppar mot den känsliga huden och din skäggstubb får mig återigen att skratta. Det är tyst i lägenheten, de andra sover antagligen vid det här laget, men inte vi. Solen har gått upp för längde sen och vi har inte sovit något på hela natten. Nu är det tidig morgon och vi kämpar för att hålla ögonen öppna. Jag ligger på din arm och din hand kupar försiktigt om mitt trötta huvud. Jag avbryts mitt i en mening av att du drar händerna igenom mitt hår. En rysning går från mina tunga ögonlock genom huvudet och ned för nacken. Jag somnar nästan. "Vad skulle du säga?" viskar du. Det tar mig en stund innan jag minns vad jag tänkte säga. Dina fingrar börjar åter igen rita cirklar strax bakom mina öron och ned mot nacken. 

Vi ligger tätt ihop slingrade under täcket i bara underkläder, det är alldeles för varmt för att ens ha på sig en t-shirt. Ditt bara bröst höjs och sänks under min kind. "Jag kan höra ditt hjärta slå" viskar jag och nynnar lågt rytmen som ditt hjärta skapar. Min arm vilar över dina revben och mina fingrar ligger försiktigt tryckta mot din rygg. Du lägger din arm runt min midja och drar mig närmare innan du somnar. Du har begravt ansiktet i mitt hår. Dina tunga andetag träffar mitt huvud som vilar tungt mot din hals. Jag tänker att jag nog aldrig känt mig så trygg som nu.

 

Varför är jag så ful och du så fin? Jag kommer aldrig få bli din. Inte med den här kroppen, inte med det här ansiktet eller med mina runda kinder som saknar spår av vackra kindben. 

 

Jag är mitt tempel och jag har misshandlat det så jävla hårt så längre. Ätit fel saker, ätit för mycket, ätit mat överhuvudtaget. Precis som en rökare måste sluta röka måste jag sluta äta. Och det är så jävla svårt alltihop. Att bygga upp ett självsäkert skal på utsidan när man på insidan vill bränna upp varje foto och varje minne någon har av hur jag ser ut. Speglar ska krossas och ögon ska blunda tills jag ser ut som jag borde. En 170 cm lång kvinna med lockigt hår, leénde ögon, vackra tydliga kindben och med 60 kg som är väl placerat på kroppen. Inte 73,8 eller 70 eller 68.

 

Fast nej. Jag kan vara ganska snygg ibland. Eller det är vad jag tror iallafall. Även om min näsa ser ut som om den fått en snyting så är den söt. Jag med. Jag är ganska söt ändå. Nej nu fan håller du käften. Var bara tyst. Bort bort bort det ska bort. Spelar ingen roll om näsan i söt. det spelar ingen roll alls om resten är ett helvete. För det är just vad det är. Ett helvete. Men jag vill inte bry mig om vad andra tycker om hur jag ser ut, hur min kropp ser ut. Men jag vet ju att alla bryr sig. Om ingen hade brytt sig hade det ju varit du och jag för länge sen, eller hur? Och den som bryr sig mest av alla är ju jag.

 

Jag skriver lite musik nu för tiden. Det är inte alls min starka sida, men man måste jobba på sina svagheter också. Musik är så jävla fantastiskt och underbart. Men att själv ens försöka åstakomma något som är helt okej inom musik skrivande känns skrämmande. Ännu mer skrämmande är att sedan sjunga ut orden man skrivit. Inte för att jag är rädd för att sjunga för människor, det har jag gjort sedan jag var liten. Det som skrämmer mig är att alla de ord som aldrig får formas kring mina läppar nu ska sjungas. En sårbarhet jag aldrig tidigare känt av. 

 

Att min låt handlar om något så känsligt som döden gör det inte lättare. Men jag ska klara detta, jag ska våga sjunga ut alla ord som formar en berättelse om döden. Kanske får ni höra mig någon gång. Tills dess får ni en titt på första versen och för-refrängen: