Jag känner hur jag rasar samman inuti. Bit för bit går jag sönder. Och det gör ont. Det gör så ont att jag får svårt att andas. Det är som om lungorna krymper mer och mer för varje dag som går. Andetagen blir kortare och kortare tills jag håller andan helt, ibland så länge att jag är rädd att jag inte kommer orka ta ett nytt. Jag vet inte ens vad jag gråter över längre. Jag kanske gråter över att jag gråter. Mina händer skakar konstant nuförtiden. Jag brukar sitta och titta på hur fingrarna darrar. Jag tänker att det är all panik inom mig som tar så mycket plats att jag håller på att spricka som gör att händerna darrar. Även fast de darrar är de kalla konstant. Liksom resten av mig.

Det känns som om inget betyder något längre. Allt jag någonsin tyckt om, allt som betytt något blev mindre och mindre tills det försvann helt. Jag ler inte längre, bara när andra ser. Jag ler inte längre för mig själv. Jag ler för andra, för att ingen ska ifrågasätta. Men ibland glömmer jag. Ibland hinner jag inte inse att jag glömmer innan någon ser. Alltid samma. Alltid samma blick som försöker tränga igenom och gräva ur alla svar. Svar jag inte äger.

Jag vet inte. Men jag vet att det inte får fortsätta så här. Det kan inte fortsätta så här.

 

67.1

Sextiosjuochett. Sextio plus sju plus noll komma ett. Jag kliver av, väntar, kliver på igen och väntar lite till. Siffrorna ersätter varandra flera gånger innan dem stannar igen. 66.8. Sextiosexochåtta. Jag fyller mina lungor med så mycket luft det bara går och håller kvar den. Jag står fastfrusen tills att luften tar slut. Jag kliver av, väntar, kliver på igen och väntar lite till. Luften är fortfarande slut när siffrorna stannar en sista gång. 66.8. Sextiosexochåtta. Jag börjar andas igen. 

Nej. Nej nej nej nej nej nej. Nej. Nej. Nej.

Inge mer. Sluta stanna lägg av rör dig inte prata inte tänk inte andas inte. Inge mer. Det får inte förstöras. Det fina jag uppnått. Jag var ju nästan där. Jag är ju nästan där. Den där tian av mig som inte längre skulle existera. Först försvann ett, sen två ,sen fem, sen åtta och sist nio av mig. Varför kom det tillbaka? Varför? För allt jag åt och allt jag inte gjorde. Inge mer. Jag tänker inte låta mer komma tillbaka. Jag tänker slåss för detta för jag har aldrig känt mig så fin som nu. Eller som innan det kom tillbaka. 

Vi brinner. Glöden i dina ögon som bestämt ser in i mina. Min hand ligger över ditt hjärta som slår så hårt mot min hand att jag nästan tror det ska slå sig ut. Med all min tyngd trycker jag ned dig mot det nytvättde lakanet så du inte kan rymma från mig. Du kämpar emot och försöker ta dig ur mitt grepp men allt du kan göra är att hålla kvar min blick. Vi brinner. Hela du ber mig att kyssa dig igen. Inte än. Jag böjer mig ned över dig men stannar precis innan våra läppar rör vid varandra. Du vibbrerar av längtan under mig, du försöker nå mig men avståndet mellan oss förblir desamma. Jag andas in luften som precis lämnat dina lungor och håller den kvar länge innan den också får lämna mig. En millimeter i taget låter jag våra läppar formas efter varandra tills de passar perfekt. Vi brinner.

 

På en halv sekund har du slitit dig ur mitt grepp, tagit tag om hela mig och dragit mig så nära det bara går. Dina händer håller hårt om mitt ansikte och nästa kyss övergår snabbt till en tävling om varandras läppar. Jag hinner knappt hämta andan mellan kyssarna som varar allt längre. Vi brinner.

 

 

Jag har blåmärken över hela kroppen. Det enda som visar alla de gånger jag dansat, ramlat, krälat, rest mig och ramlat igen. Allt var ett vimmel av musik, ansikten, skratt, ciggarettrök, balonger och dans. Jag minns knappt någonting bara att det var vi två som skrattade högst och ramlade mest. Tillslut fick vi inte skratta eller ramla mer. Så vi försvann in på mitt rum. Vi försvann för omvärlden den försvann för oss. Utan kläder och utan tanke på något annat var jag närmare dig än jag varit någon människa förut. Och du sa att jag var det vackraste du sett. Att du önskade att du alltid fick se mig så här. För jag var perfekt. Vi var överallt men letade alltid efter mer. Läpparna domnade bort av alla kyssar men det spelade ingen roll för jag kände dig ändå. Jag kysste dina mungipor när du pratade när du sa att jag var så gullig. Du sa så mycket, sånt jag aldrig trodde jag skulle få höra. Och precis som att du kommer leva på bilden av mig ovanför dig kommer jag leva på orden du sa just då.