50
Går igenom sms efter sms. Varje mening du skrev. Blundar och reser tillbaka i tiden. Spelar om samma sekvens tills jag ser varje detalj, känner varje beröring och hör varje andetag som vi delade tillsammans. Det gör för ont. Jag lovade mig själv och jag höll inte mitt löfte. Bli inte kär. Lova. Bli fan inte kär.
Du varnade mig. Sa som det var på en gång. Du var ärlig till skillnad från mig. Du sa att du inte ville påbörja något. Du skulle ju bort. Jag blev varnad. Ändå blev jag kär. Nu är du inte här, du är på andra sidan jorden. Jag vet inte om jag orkar vänta, för jag vet inte ens om det finns något att vänta på.
Jag står med ryggen mot väggen på fester, på dansgolvet, tryckt mot hörn och hånglar med någon som inte är du. Men jag blundar och låtsas. Jag blundar även om ögonen är öppna. Tänker att det är dina händer som smekar mina kinder, dina ögon som låser fast sig i mina, dina läppar som smakar på mina. Jag blundar och låter verkligheten passera. För jag orkar inte se allt som inte är du. Jag orkar inte hoppas att det är dina axlar som knuffar till mig i trängseln vid baren. Jag orkar inte gå förbi din lägenhet och veta att den är tom i fyra månader till. Minst. Jag orkar inte vänta. Men jag har inget val. För hur jag än gör kan jag inte få tiden att gå fortare.
Du varnade mig. Sa som det var på en gång. Du var ärlig till skillnad från mig. Du sa att du inte ville påbörja något. Du skulle ju bort. Jag blev varnad. Ändå blev jag kär. Nu är du inte här, du är på andra sidan jorden. Jag vet inte om jag orkar vänta, för jag vet inte ens om det finns något att vänta på.
Jag står med ryggen mot väggen på fester, på dansgolvet, tryckt mot hörn och hånglar med någon som inte är du. Men jag blundar och låtsas. Jag blundar även om ögonen är öppna. Tänker att det är dina händer som smekar mina kinder, dina ögon som låser fast sig i mina, dina läppar som smakar på mina. Jag blundar och låter verkligheten passera. För jag orkar inte se allt som inte är du. Jag orkar inte hoppas att det är dina axlar som knuffar till mig i trängseln vid baren. Jag orkar inte gå förbi din lägenhet och veta att den är tom i fyra månader till. Minst. Jag orkar inte vänta. Men jag har inget val. För hur jag än gör kan jag inte få tiden att gå fortare.
49
26/9- 2013
När ljuslyktorna på hans bil försvinner i mörkret slår paniken omkull mig. Jag kommer aldrig få se honom igen. Precis som bilen försvann skulle han också försvinna. Det skulle vara som om han aldrig existerat. Hade han det? Existerat? Hade våra kroppar rört vid varandra? Hade vi bytt ord med varandra? Hade våra blickar möts? Hade han varit 0, 1, 5, 10, 26, 144, 2680 meter ifrån mig? Jag spolar tillbaka bandet och ser om allt igen. Flera gånger. Tar upp mobilen och kollar facebook. Brevid hans namn lyser den gröna pricken. Jag öppnar konversationen. Tom. Inte en enda mening, rad eller ord finns skrivet.
Slaget känns förlorat innan det ens börjat. För vad ska jag säga till dig. Vart ska jag börja?
Det tog mig nästan två månader innan jag hittade början. Ett "Hej!". Det hej som fick bli början på ett slut jag aldrig kunnat föreställa mig.
