Ibland blir jag fylld av en så otrolig glädje att jag är rädd att den ska rinna över. Att det kan finnas så många bra personer i min närhet på samma gång har jag svårt att förstå. Jag brukar tänka om jag förtjänar att känna så här mycket glädje på en gång. Då brukar jag svara mig själv med ett stort fett JA. Det är min tur att vara lycklig.

 

 

Jag hinner gå fem meter in i bussen innan jag får ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Jag faller nästan ihop av tryckvågen som pressar mig bakåt. Allt börjar falla. Handen griper krampaktigt tag i närmaste armstöd och drar min bortdomnande kropp mot bussätet. Det skulle inte vara såhär. Jag hade trängt bort alla önskningar och förhoppningar om dig. Ändå sitter jag här fastnaglad på grund av något så löjligt och befängt som lukten av din parfym, precis som du luktade första gången vi låg bredvid varandra i din säng. Men jag vet att du omöjligt kan sitta på bussen just nu. För vi skildes åt med en snabb omfamning innan vi gick åt varsitt håll för nån minut sedan.

 

Nu kommer allt tillbaka. Alla patetiska känslor som jag gömt iväg och nästan glömt bort. Jag vet inte om jag orkar falla för dig igen. Och ändå gör jag just det, jag faller.

Har sjunkit allt närmare botten ett tag nu. Bubblorna som lämnar mina läppar och sträcker sig mot ytan har blivit färre och färre. Snart finns det inga kvar. Snart finns det inget mer att ge. Och jag orkar inte tänka på dig för det gör så ont att känna hur pirret när jag tänker på dig blir svagare i takt med bubblorna som kollapsar när de når ytan.

Kan ni inte berätta om något fint? Vad som helst, så gör jag ett inlägg om det senare?