Jag föll tillbaka. Vi spelade gamla tv-spel i din säng, tog våra brädor och åkte över asfalten precis som förr. Som om du aldrig krossat mig. Jag lät sista bussen hem åka utan mig. För rädd för att åka hem ensam men rädd för att stanna med dig. Jag visste redan hur det skulle bli. Du duschar och jag gråter. Ryggen mot parketten, tårarna som inte syns och skriken som inte hörs. Får ingen luft. Jag öppnar fönstret när du kommer tillbaka. Får ingen luft. Klättrar ut och går mot kanten. Det är långt ned. Får ingen luft. Du bor på femte våningen och mina bara fötter kramar om kanten på ditt tak. Har du varit här ute någon gång? frågar jag. Aldrig. Bra, då har jag gjort något du alrdig har, säger jag och lutar mig så långt jag kan utan att falla. Snälla sluta du kan ramla, kom in nu, ber du. När jag klättrar in sträcker du dig efter min hand men du fångar bara luft.

Vi ligger i din säng i bara underkläder förutom t-shirten jag fått låna av dig. Du ligger bakom mig genom hela filmen. Det blir alldeles för varmt och t-shirten hamnar på golvet när du blundar. Natten är nästan slut när vi somnar. Nästan lika nära som sist då allt var annorlunda. Kylan från dina andetag träffar min nacke och din hand som kittlar mitt öra får hela mig att rysa. Jag känner mig tom. Jag vet att du inte känner för mig som jag känner för dig. Jag vet inte vad jag känner för dig längre. Men jag vet att jag behöver dig och jag hatar det. Jag behöver din arm runt mig. Så jag tar tag i din hand och drar din arm runt mig. Du låter den ligga kvar men rör dig inte. Det känns så fel men så rätt på samma gång. Jag skriver ned allt jag känner med mina fingrar på din arm. Jag skriver länge. Du läser inte, det vet jag. Men du känner. 

Jag försöker släppa taget om dig. Försöker göra något som håller tankarna borta från dig. Du har förstört mig så mycket, rivit upp mitt bröst och vänt det ut och in så att varje ord skadar så mycket mer. Ett ord kan ta mig tillbaka till natten när du kysste mina läppar, min hals, mitt allt. Ett ord kan kasta omkull mig och göra så att allt kommer tillbaka. Och det trasar sönder mig in ifrån och ut. Jag vill inte tänka på hur dina händer och läppar lämnade osynliga spår på min hud. Spår som bränner och som vägrar lämna min hud.

Du satte eld på min själ och jag brann så länge för dig. Även fast du stampade på lågorna brann jag fortfarande. Men en eld kan inte brinna hur länge som helst utan syre. Nu är allt som finns kvar glöden som visar hur stor elden som brann en gång var. Den är fortfarande tillräckligt varm för att bränna allt som kommer i närheten av den. Och sanningen är att glöden aldrig kommer svalna helt. 

 

Du är som vinden. Du går inte att fånga. Men du kan ta tag i mig, kasta runt mig som om jag vore ingenting. Du kan smeka mina kinder med en lätt bris och kittla mig i nacken. Du kan vara överallt på samma gång, för att sedan försvinna spårlöst. Jag vet aldrig när du kommer tillbaka och varje gång du gör det blir jag lika omtumlad. Du är vinden som håller mig kvar. Du är vinden som kan knuffa mig av kanten. Du är vinden, en ständig påminnelse om min svaghet.

 

Jag ligger vaken i flera nätter och tänker på dig, på oss. Mina händer skakar när tangenterna trycks ned och bildar meningen jag upprepat i mitt huvud oändligt många gånger. Jag är för rädd för att uttala den så jag skriver den. Annars kommer den aldrig nå dig. Jag ringer henne i panik som så många gånger tidigare. Hon pratar lugnande med mig och säger att jag är modig och att jag aldrig kommer få veta om jag inte frågar. Vi pratar i timmar och innan jag lägger på säger hon "du kommer klara det". Jag stirrar på meningen i flera timmar. 22:30 trycker jag på enter och det finns ingen återvändo.

 

Några minuter över elva ser du orden som kan ändra allt. Du svarar inte. Jag ligger vaken i någon timme och väntar, tänker. I samma sekund jag skickade meddelandet visste jag vad svaret skulle bli. När jag vaknar nästa morgon känner jag ingenting. För jag visste redan. När jag gick sönder på väg hem från bussen insåg jag utan att fatta det då. Ändå så gör tomheten i mig ont för jag hade hoppats och trott så mycket. Jag läser om ditt svar flera gånger och väntar på tårarna som aldrig kommer.

 

 

I ett hav av dansande, skrikande och sjungande människor hoppar jag till basen som får marken och hela mig att vibrera. För en stund kan jag sluta tänka på allt som gör ont och jag dansar till musiken. Ljuset från scenen lyser upp mina vänners ansikten som dansar en bit bort. Vi skriker även om halsen gör ont och armarna värker av utmattning men det gör inget allt för det känns så jävla bra. Jag dansar omedvetet allt längre bort från mina vänner och är bara medveten om musiken som pulserar i mina ådror att jag nästan missar när han tränger sig fram. Han som jag aldrig träffat tidigare kommer fram till mig från ingenstans. Långsamt tar han sig fram i folkhavet och ställer sig brevid mig. Jag lägger knappt märke till honom och dansar vidare. När låten är slut vänder jag mig och ser efter mina vänner men han står ivägen. Hans intensiva blick borrar hål i mig och jag ser frågande på honom. Medans han fortsätter stirra på mig tänker jag att han kanske misstar mig för någon, kanske han känner igen mig, eller vi kanske har träffats men jag har glömt? 

 

När han räcker sig efter min hand och skakar den samtidigt som han frågar efter mitt namn stryker jag alla tidigare möjliga anledningar till att han stirrar. Snabbt och oengagerat skakar jag hand och säger mitt namn innan jag fortsätter dansa i takt med att nästa låt börjar. I ögonvrån ser jag honom ta upp mobilen, skapa en ny kontakt som han med stora bokstäver döper JULIA. Han kollar frågande på mig väldigt länge och jag bara skakar på huvudet. Han lägger tillbaka mobilen i fickan och börjar hoppa i takt till musiken brevid mig. Hans hand greppar tag i min höjda hand och börjar hoppa synkroniserat med mig. Jag tänker visst kul att du vill dansa och ha roligt så jag låter honom hålla i handen. När han lägger sin arm över min axel vänder jag huvudet och söker med blicken efter mina vänner. De ser frågande på mig och jag måste sett lika förvirrad ut själv. Hans hand flyttas från min axel och griper tag om min nacke. När jag vänder tillbaka huvudet drar han mig mot honom och han försöker hångla med mig. Jag rycker ifrån flera gånger innan han släpper mig och när jag flyttar mig från honom greppar han tag om min hand och håller den i ett fast grepp så jag inte kan gå iväg. Jag stretar emot tills att han släpper mig. Hans hand glider då ned för min svank innan han tar mig på rumpan. Hela jag ryser av obehag och jag blir som fastfrusen i marken och kan inte röra mig.Kan inte tänka eller prata. Jag blir paralyserad. Två händer tar tag om mina axlar och drar mig där ifrån. Mina vänner tar mig där ifrån och frågar vad som hände. Jag vet inte. Jag ville inte men han fortsatte och jag vet inte.

Strunta i honom säger dem, men jag kunde inte. Han stod kvar och såg efter mig. Jag är tom när jag tränger mig genom folkmassan. Jag är tom när jag sätter mig på trottoarkanten. Jag är tom när du försöker skämta bort det som hände. Jag är tom när du ignorerar mig. Jag är tom på bussen hem. Jag går sönder när jag ensam famlar hem i skymningen.

 

När jag kliver av bussen kan jag inte längre hålla tillbaka. Jag inser det inte då men det är just denna natt som väggarna runt mitt hjärta rämnar. Det är denna natt jag inser allt du inte känner för mig. Allt som byggts upp under så lång tid rasar på ett ögonblick. Jag hade fattat det länge men jag fattade ändå inte på riktigt förns några dagar senare. 

 

Jag ser ingenting för tårarna som svider i ögonen. Att jag lyckas förflytta min trasiga kropp hem är något jag inte förstår nu i efterhand. Allt jag minns är hur jag revs upp inifrån och hur jag knappt hann andas mellan mina skrik.

Jag hinner inte ens gå upp för brotrappen innan mamma och pappa slänger upp ytterdörren. Jag antar att de hörde mig när jag kom, fast hur skulle någon kunnat missa det? Deras ansikten är oläsbara, jag ser fortfarande ingenting. Mamma och pappa skriker och ropar men jag hör inte vad. Mina armar hittar mammas famn och där klänger jag mig fast den kommande timmen.

 

Hon tröstar och drar fingrarna genom mitt hår medans allt jag får fram är fyra ord som upprepas gång på gång.

 

Hon tröstar tills hon inte kan trösta mer. Jag har inte sovit på två dygn och jag orkar inte längre. Jag har inte tänkt på någon annan än honom i oräknerliga månader och jag orkar inte längre. Jag har sakta men säkert gått sönder bit för bit i två veckors tid och jag orkar inte längre.

 

 

 

Inget är sig likt sen den där juni natten. När vi låg tätt och jag tyckte du kom alldeles för nära. Jag sa "men ge dig", inget mer. Du vände dig bort och sa förlåt. Sen sa du inget mer och inte jag heller. Vad skulle jag säga? Jag ville säga så mycket men inte ett enda ord lämnade mina läppar. Istället kröp jag upp intill dig och tvinnade ditt nackhår runt mina fingrar, lät mina fingrar rita spår längst din rygg. Precis som jag vet att du älskar. Jag vet inte om du somnade eller om du bara låg tyst. Medans mina fingrar ritade snurrade allt inom mig. Det var krig. Ett krig mellan hjärtat, modet, ångesten, förtvivlan, kärleken och rädslan. Ett krig som skulle sluta utan någon riktig segrare, ett krig som slutade i tomhet. Jag kunde inte andas längre, även om det var doften av dig. Försiktigt smög jag ur sängen, tog på mig klänningen och kängorna och steg ut genom dörren. Bakom mig lämnade jag husvagnen där du låg. Dimman låg så tätt över berget att det knappt gick att se längre än några träd fram. Utan något mål trevade jag mig fram genom skogen. Jag gick i blindo utan att riktigt veta vart. Allt som existerade var mina egna tankar och den förvirringen som fick allt att snurra. 

 

 

 

Samma kväll blir jag full för första gången och du ger mig kalla handen resten av helgen. Jag fattar ingenting och bara gråter när du inte ser. Det kommer gå två veckor innan vi ses igen efter det. Under de två veckorna är du reserverad och avlägsen när jag skriver till dig. Du svarar kort och verkar inte vilja prata med mig. När vi ses igen blir du glad och jag kramar dig alldeles för ofta men du känns fortfarande frånvarande. Detta var i lördags och du är lika avlägsen när jag skriver till dig. Jag mår skit och förstår ingenting.