Fallet, 16 oktober 2012 02:12

Allt kollapsar, faller isär.
Krasch, bang, boomoch allt det där.
Femte hjulet jämt jämt jämt.
Livet blev ett stort fett jävla skämt.

Två och två, fyra och fyra.

Åt vilket håll ska jag styra?
Ensam blir jag lämnad kvar. 
Min glädje, ensamheten tar.

Är det jag som hela tiden gör fel
Eller är det ni som spelar ett spel?
Ett spel där jag är bollen

Ett spel där ni har kontrollen.

Jag räknar: tre två ett nåll
Ni bryr er inte, ni har ingen koll
Jag har sagt mitt, avslöjat min ensamhet.
Ni fattar inte att det var min hemlighet.

Fast vad är det ni inte förstå?

Ni lyssnar inte ni bara går

Bort från sanningen ni må vandra

Ni tänker bara på varandra

 

Ensam står jag kvar

Med själen blottad, bar.

Jag minns när jag var liten, kanske sju år och tog kniven i köket för att skära frukt. "Akta så att du inte skär dig!" ropar mamma och kommer raskt in i köket och föreläser om farorna med vassa knivar. Ett helt normalt agerande av min mamma. Det var tio år sedan. Den här hjälplösheten, svagheten och omognaden när någon sa åt en eller tjatade på en när man var liten finns fortfarande kvar.

"Gör så, gör inte så, nu är klockan 11 kliv upp ur sängen du kan inte sova bort hela dagen! Berätta vart du är. Jag ringde dig för två timmar sedan men du svarade inte! Ring mig när du sitter på navet! Vem är han du umgås med? Passa dig, jag vet hur pojkar kan vara, dem är bara ute efter en sak. Skynda dig du kommer försent till skolan! Du måste kliva upp tidigare på morgonen så att du inte kastar i dig frukosten!" ect.

Snälla ni. Jag må vara er dotter, jag må vara "blott" 17 år gammal. Men jag är inget litet barn som behöver ha andra som säger åt mig saker och bestämmer vilka åsikter jag ska ha. Jag är en egen individ och kommer om några månader klassassom en vuxen kvinna. Jag är inte längre en sjuårig flicka som riskerar att skära sig på fruktkniven.


Det handlar inte om att släppa taget. Det handlar om att släppa på kontrollen.

På höger sida av hjärtat har ett svart hål bildats. Först var det så litet att det inte kändes, men med tiden växte det och kändes som en knut mellan lungorna. Knuten ersattes av ett tryck över bröstet. När trycket försvann var hålet så stort att man lätt kunde få ned en knytnäve. Allt som kom för nära hålet ramlade ned. Men hålet växte skig ännu större. Snart började det suga åt sig allt det kom åt och när det var borta blev suget starkare och starkare tills att inget fanns kvar för svarta hålet att sluka. 

Det blev tyst, ett tomrum, ett hål av ensamhet.

En snöig januari kväll stod du så nära att jag kunde känna din andedräckt mot min kind. Medans vi väntade på bussen tänkte jag redan på vad jag skulle göra när vi sa hejdå. Vinka? Ge dig en kram? Men tänk om du inte känner likadant? Tänk om du tar ett steg bakåt när jag närmar mig dig.

Men det gjorde du inte. För när bussen kom och jag klev in i din öppna famn tyckte jag att du höll kvar mig lite för länge. När du släppte taget om min kropp lät du armen vila mot min svank i vad som kändes som flera minuter men som innte kunnat vara mer än en sekund. Innan jag vände mig om för att kliva på bussen såg du in i mina ögon och log. Jag kände hur pulsen började galoppera okontrollerbart. När bussen åkte ifrån dig kunde jag inget annat än sittanoch le som en idiot. Jag är din idiot.

När vi låg där i din säng kände jag hur du flyttade din arm så att vi låg axel mot axel. Under de få sekunderna det tog mig att inse att jag låg så nära dig, höjdes min kroppstemperatur, mitt hjärta slog hundra slag för mycket och magen blev full av fjärilar. Jag ville att du skulle ta min hand som låg där och väntade på din. Jag ville ha dig ännu närmre. Jag ville känna dina händer mot min hud, din kropp mot min och smaken av dina läppar. 

Du kom aldrig närmre. Du låg där brevid mig, din arm och axel tryckt mot mig. En slags värme strömmade genom oss där vi låg. Inte den värmen man känner under den heta solen. Den värmen jag kände gick genom huden, genom musklerna ända in i benet. En värme som spred sig i hela min kropp och nådde sin kärna i mit hjärta som slog frenetiskt mot bröstkorgen. Mänsklig värme snälla kom närmre.

Varför känns det som om det är en självklarhet, ett måste att man ska vara stressad över skolan och betygen? Är det meningen att man ständigt ska gå runt och känna en ständig press och höga förväntningar som trycker ned en? Är det meningen att skolan ska ta ut så mycket av ens tankar och energi att det enda man orkar göra när man kommer hem är att äta mat och sedan kollapsa på soffan och sova tills det är dags att lägga sig?

Vissa dagar känns det verkligen som att jag ska gå in i väggen, bli hjärndöd och bara ligga i sängen, stirrandes upp i taket. Detta fall känns så nära.

En dagbok, en plats där jag kan placera mina innersta tankar och funderingar. Jag tror att jag behöver detta. Jag behöver skriva. Om alla tonårsproblem, om alla vackra personer, om alla idioter och om mig. Det handlar om du, vi, oss. Här är jag en blottad själ.