17
Du andas tungt. Dina andetag träffar min kind. Ett andetags avstånd finns mellan oss. Du doftar cider, parfym och något som inte går att beskriva. Jag andas i takt till luften som träffar min kind. Andas in så mycket av dig jag bara kan. Värmen från dig strömmar mot min frusna kropp. Fastfrusen i tiden är mitt skal som ligger så nära dig i en alldeles för hård bäddsoffa i en främmande men bekant lägenhet. Vi är inte ensama, men inatt existerar bara du. Ibland rör du vid mig i sömnen när du vänder dig om. Varje gång känns alldeles för kort. Men allt som spelar någon roll är att du ligger mitt emot mig. Du är så vacker. Dina tjocka ögonfransar fladdrar till då och då. Som fjärilsvingarna, de som slår febrilt inom mig.
Jag räknar dina leverfläckar men tappar alltid bort mig när jag kommit till dina nyckelben. Allt jag vill är att kyssa dina läppar som bildar ett leende i sömnen. Vad drömmer du om? Du skrattar och suckar för att sedan vända dig bort från mig. Jag börjar åter igen räkna leverfläckarna som denna gång vandrar från din nacke ned till ryggen. Dina breda axlar höjs och sänks. Jag flyttar mitt stela skal närmre dig. Att kyssa din nacke skulle vara så lätt. Du vänder dig igen. Våra ansikten har aldrig varit så nära varandra som nu.
16
Hur fan ska jag veta om det är mig du vill ha? Om det är mig du tänker på varje dag? Du kallar mig fin, du ler åt mig och du ser in i min själ. Du känns så nära, du känns så varm. Men ibland blir du sådär stel, som om du inte vet vart du ska ta vägen. Du blir kall och tyst. Du tvekar och stänger in dig i dig själv.
Kanske är det en reflektion av mig själv jag ser?
15
De hjärtan som slår lite svagare än alla andra just idag. De hjärtan som ej får dansa i takt till ett annat hjärtas slag. Ditt ensamma hjärta. Låt mitt hjärta dansa i takt till ditt hjärtas slag. Tillsammans ska vi dansa den vackraste dansen. Hjärta mot hjärta. Tillsammans skulle våra hjärtan slå starkare än alla andras. Tillsammans.
14
Hjärtat hoppade över alldeles för många slag den gången du skrev
"Jag är aldrig sur när jag är med dig<3"
"Jag är aldrig sur när jag är med dig<3"
13
Läsarbrev:
Jag känner mig så himla vilsen och värdelös ibland. Som världens jävla tråkigaste person. Jag är femton och det är ju nu allt borde hända,det är nu jag borde gå på en massa olovliga fester inågons lägenhet och ta rökpauser på balkonger, det är nu jag borde kyssa en massa fina pojkar och träffa en massa fantastiska personer att skrattapratadrömma; leva med. Och jag har ju kompisar som jag älskar men det är som att vi inte har så mycket att säga till varandra längre, att alla ord är sagda, och i en lite förlång tystnad på en rast börjar jag prata om matteprovet som att matte och läxor är det intressantaste jag har att säga. Och jag känner mig så dum för de är mina finaste vänner och jag älskar dem så himla mycket och allt jag kommer på att prata om är matte. Men det allra innersta, mina känslor av att vara helt vilsen och min saknad efter en pojke att kyssa, om hur jag verkligen mår, det vågar jag inte säga ett knyst om. Jag älskar dem sååå mycket men ibland får dem mig att känna mig så präktig, fängslad i att "nu ska vi vara duktiga ch skätsamma och inte dricka och fetsa och äventyra".
Vi skulle aldrig få för oss att dricka vin som vi diskret tagit från våra föräldrar. Vi skulle aldrig vara ute mitt i natten med folk vi nyss träffat. Vi ser på film och gör läxor och spelar kort. Och jag älskar att göra det, men jag vill göra något mer äventyrligt ibland. jag längtar nog efter lite mer äventyr och magi i livet.Och när jag går i våran lilla by är jag livrädd att någon jag halvkänner ska se mig, säga hej och vilja gå bredvid och prata med mig. För när det händer blir det alltid lite för långa tystnader där jag kör in naglarnai handen på migsjälv för att jag inte för mitt liv kan komma på något vettigt att säga.
Och jag är så rädd att personen, efter att vi sagt hejdå, ska tänka att usch vilken tråkig människa, henne vill jag inte umgås med, hon är ju bara extremt tråkig och intetsägande. För det är så jag känner mig ibland, så vanlig och tråkig och intetsägande och obetydelsefull. Och när vuxna ser på mig och säger: "Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" så vill jag riva mig själv, bita mig själv i tungan för jag vet att det är nu, nu jag borde gå på festivaler, hoppa dansa varalycklig, det är nu jag borde byta nummer med fina männsikor jag träffar på fina platser, det är nu jag borde lyssna på lp-skivor och pyssla med mina kompisar, nu jag borde dansa fram på helt okända gator som om jag ägde dem och känna mig lyckligast i världen, nu jag borde upptäcka nya personer platser, det är nu jag borde ligga tätt tätt intill någon och vara så jävligt kär och drömma med mina vänner, det är nu jag borde vara lite för full och göra lite för dumma och galna saker. Men istället sitter jag snällt på mitt rum och gör mina läxor och slösar all tid på att drömma mig bort till magin och äventyret, istället för att uppleva det själv.
----
Olovliga fester, pojkar att kyssa på en balkong med en cigarett i handen, tjuva mammas och pappas vin och bli full en natt och dansa natten igenom. Allt detta har jag drömt om att göra, tänkt att jag skulle göra, tänkt att jag borde göra. Den där längtan efter äventyr, något som skiljer sig från den tråkiga vardagen. En längtan som kunde bli så stark att hela kroppen gjorde ont.
"Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" säger de vuxna. Nej jag var fan inte lycklig.
Detta känns så bekant, så nära. Alla dessa begär och förhoppningar på livet, hur livet som femtonåring ska vara. Dans, dans, dans. fest, fina pojkar, vin, festivaler, kyssar, mänsklig värme och förälskelse. Men jag kysste inga pojkar, jag dansade inte i natten och förälskelsen den blev aldrig av heller. Mitt femtonåriga jag var inte den som var ute sent på kvällarna och bytte nummer med okända pojkar. Människorna jag umgicks med var inte det heller. Jag gjorde aldrig något vågat, något spännande, något farligt. Även om jag inte fick uppleva alla de där äventyren som femtonåring så känner jag inte någon ånger.
”Du har hela livet framför dig” säger de och det är sant. Dans, pojkar, kyssar, vin och sena nätter kommer. De är på väg mot dig just nu. Berätta för dina vänner hur mycket du älskar dem, berätta hur du känner. Säg, kan vi inte bara gå ut och göra något vi aldrig gjort förut? Pröva prata om dina drömmar och viljor istället för matteprov. Kanske dem också vill dansa natten igenom men vet inte om de ska berätta. Kanske ni alla drömmer om samma sak.
pussar
Jag känner mig så himla vilsen och värdelös ibland. Som världens jävla tråkigaste person. Jag är femton och det är ju nu allt borde hända,det är nu jag borde gå på en massa olovliga fester inågons lägenhet och ta rökpauser på balkonger, det är nu jag borde kyssa en massa fina pojkar och träffa en massa fantastiska personer att skrattapratadrömma; leva med. Och jag har ju kompisar som jag älskar men det är som att vi inte har så mycket att säga till varandra längre, att alla ord är sagda, och i en lite förlång tystnad på en rast börjar jag prata om matteprovet som att matte och läxor är det intressantaste jag har att säga. Och jag känner mig så dum för de är mina finaste vänner och jag älskar dem så himla mycket och allt jag kommer på att prata om är matte. Men det allra innersta, mina känslor av att vara helt vilsen och min saknad efter en pojke att kyssa, om hur jag verkligen mår, det vågar jag inte säga ett knyst om. Jag älskar dem sååå mycket men ibland får dem mig att känna mig så präktig, fängslad i att "nu ska vi vara duktiga ch skätsamma och inte dricka och fetsa och äventyra".
Vi skulle aldrig få för oss att dricka vin som vi diskret tagit från våra föräldrar. Vi skulle aldrig vara ute mitt i natten med folk vi nyss träffat. Vi ser på film och gör läxor och spelar kort. Och jag älskar att göra det, men jag vill göra något mer äventyrligt ibland. jag längtar nog efter lite mer äventyr och magi i livet.Och när jag går i våran lilla by är jag livrädd att någon jag halvkänner ska se mig, säga hej och vilja gå bredvid och prata med mig. För när det händer blir det alltid lite för långa tystnader där jag kör in naglarnai handen på migsjälv för att jag inte för mitt liv kan komma på något vettigt att säga.
Och jag är så rädd att personen, efter att vi sagt hejdå, ska tänka att usch vilken tråkig människa, henne vill jag inte umgås med, hon är ju bara extremt tråkig och intetsägande. För det är så jag känner mig ibland, så vanlig och tråkig och intetsägande och obetydelsefull. Och när vuxna ser på mig och säger: "Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" så vill jag riva mig själv, bita mig själv i tungan för jag vet att det är nu, nu jag borde gå på festivaler, hoppa dansa varalycklig, det är nu jag borde byta nummer med fina männsikor jag träffar på fina platser, det är nu jag borde lyssna på lp-skivor och pyssla med mina kompisar, nu jag borde dansa fram på helt okända gator som om jag ägde dem och känna mig lyckligast i världen, nu jag borde upptäcka nya personer platser, det är nu jag borde ligga tätt tätt intill någon och vara så jävligt kär och drömma med mina vänner, det är nu jag borde vara lite för full och göra lite för dumma och galna saker. Men istället sitter jag snällt på mitt rum och gör mina läxor och slösar all tid på att drömma mig bort till magin och äventyret, istället för att uppleva det själv.
----
Olovliga fester, pojkar att kyssa på en balkong med en cigarett i handen, tjuva mammas och pappas vin och bli full en natt och dansa natten igenom. Allt detta har jag drömt om att göra, tänkt att jag skulle göra, tänkt att jag borde göra. Den där längtan efter äventyr, något som skiljer sig från den tråkiga vardagen. En längtan som kunde bli så stark att hela kroppen gjorde ont.
"Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" säger de vuxna. Nej jag var fan inte lycklig.
Detta känns så bekant, så nära. Alla dessa begär och förhoppningar på livet, hur livet som femtonåring ska vara. Dans, dans, dans. fest, fina pojkar, vin, festivaler, kyssar, mänsklig värme och förälskelse. Men jag kysste inga pojkar, jag dansade inte i natten och förälskelsen den blev aldrig av heller. Mitt femtonåriga jag var inte den som var ute sent på kvällarna och bytte nummer med okända pojkar. Människorna jag umgicks med var inte det heller. Jag gjorde aldrig något vågat, något spännande, något farligt. Även om jag inte fick uppleva alla de där äventyren som femtonåring så känner jag inte någon ånger.
”Du har hela livet framför dig” säger de och det är sant. Dans, pojkar, kyssar, vin och sena nätter kommer. De är på väg mot dig just nu. Berätta för dina vänner hur mycket du älskar dem, berätta hur du känner. Säg, kan vi inte bara gå ut och göra något vi aldrig gjort förut? Pröva prata om dina drömmar och viljor istället för matteprov. Kanske dem också vill dansa natten igenom men vet inte om de ska berätta. Kanske ni alla drömmer om samma sak.
pussar
12
Fast i min existens.
Jag existerar. Men ändå inte. Jag syns, hörs och känns, även fast ingen ser, hör eller känner mig. Jag vill gömma mig under täcket tills det blir vår, tills solen värmer skulderbladen.. Men jag vill inte vara ensam. Jag vill inte gå någonstans och jag vill inte stanna kvar. Ta mig bort här ifrån, gå ingenstans. Bort, bort, bort.
Mina fingrar darrar, jag knyter nävarna så ingen ser. Men vad finns det att se? Jag är allt eller inget. Glad men också ledsen. Kär och okär. Ensam, tillsammans, alltid, aldrig, rädd, modig, stark, svag. Jag är dum och snäll. Jag skriker och skrattar. Jag står stilla men springer så lungorna värker. Jag vill men jag vill inte. Jag är allt på samma gång. Jag står på en tunn lina och väntar bara på tt tippa åt sidan, att inte veta vilken sida jag faller på gör mig rädd.
Dela mig på mitten. Så jag blir två istället för en. Låt den ena rymma här ifrån medans den andra får stanna kvar. Sedan när en tid har gått och mina två delar levt i olika världar, låt mig då välja den vackraste världen och bli till en igen.
11
Skrivuppgift: Beskriv en känsla utan att nämna den i texten.
Två dagar har gått, två dagar av tomhet. Hon har varit oförmögen att känna något. Apatisk är vad hon är. Rummet luktar instängt och lakanet i sängen ligger huller om buller efter all orolig sömn. Det är vad hon gjort i två dagar. Sovit, ätit, gråtit, sovit, ätit och gråtit. Hon blev övergiven av den hon älskade mest. Lämnad åt sitt öde som en fågelunge blir lämnad av sin mor när det blivit tillräkligt stor. Hela världen kretsar runt henne. Alla människor i den har försvunnit, hon har kastat bort dem, ur hennes sinne. Världen är tom. Hon vill vara själv men ändå inte. Hon vill vara med honom. Han om lämnade henne, kastade bort henne och glömde bort henne. Hon är inte längre någon. Hon är ingen.
Känsla: Ensamhet
Två dagar har gått, två dagar av tomhet. Hon har varit oförmögen att känna något. Apatisk är vad hon är. Rummet luktar instängt och lakanet i sängen ligger huller om buller efter all orolig sömn. Det är vad hon gjort i två dagar. Sovit, ätit, gråtit, sovit, ätit och gråtit. Hon blev övergiven av den hon älskade mest. Lämnad åt sitt öde som en fågelunge blir lämnad av sin mor när det blivit tillräkligt stor. Hela världen kretsar runt henne. Alla människor i den har försvunnit, hon har kastat bort dem, ur hennes sinne. Världen är tom. Hon vill vara själv men ändå inte. Hon vill vara med honom. Han om lämnade henne, kastade bort henne och glömde bort henne. Hon är inte längre någon. Hon är ingen.
Känsla: Ensamhet
10
Jag vill att ni som läser denna blogg ska få vara med och dela med er av era tankar, anteckningar och drömmar. Skicka er text till [email protected] eller publicera den i en kommentar här på bloggen (ni får självklart vara anonyma om ni vill) så kanske den får ett eget blogginlägg.
Ni kan maila mig på [email protected] för att prata om kärlek, ensamhet, ångest, glädje och tårar.
Ni kan maila mig på [email protected] för att prata om kärlek, ensamhet, ångest, glädje och tårar.
9
8
Jag vill lägga huvudet mot din axel och försvinna där din axel blir till hals. Jag vill känna värmen när våra kroppar möts, Mina läppar mot din hals som känner hur fort blodet pulserar i dina ådror. Ditt hjärta dansar i takt med mitt. Mina andetag mot din hud får små små berg att bildas där de träffar. Du vänder dig mot mig långsamt, som om du är rädd att jag ska rymma. Dina armar drar mig ännu närmare dig för att försäkra dig om att jag inte försvinner.
