Jag hinner gå fem meter in i bussen innan jag får ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Jag faller nästan ihop av tryckvågen som pressar mig bakåt. Allt börjar falla. Handen griper krampaktigt tag i närmaste armstöd och drar min bortdomnande kropp mot bussätet. Det skulle inte vara såhär. Jag hade trängt bort alla önskningar och förhoppningar om dig. Ändå sitter jag här fastnaglad på grund av något så löjligt och befängt som lukten av din parfym, precis som du luktade första gången vi låg bredvid varandra i din säng. Men jag vet att du omöjligt kan sitta på bussen just nu. För vi skildes åt med en snabb omfamning innan vi gick åt varsitt håll för nån minut sedan.

 

Nu kommer allt tillbaka. Alla patetiska känslor som jag gömt iväg och nästan glömt bort. Jag vet inte om jag orkar falla för dig igen. Och ändå gör jag just det, jag faller.