10
Ni kan maila mig på duvioss@live.se för att prata om kärlek, ensamhet, ångest, glädje och tårar.
Jag känner mig så himla vilsen och värdelös ibland. Som världens jävla tråkigaste person. Jag är femton och det är ju nu allt borde hända,det är nu jag borde gå på en massa olovliga fester i någons lägenhet och ta rökpauser på balkonger, det är nu jag borde kyssa en massa fina pojkar och träffa en massa fantastiska personer att skrattapratadrömma; leva med. Och jag har ju kompisar som jag älskar men det är som att vi inte har så mycket att säga till varandra längre, att alla ord är sagda, och i en lite förlång tystnad på en rast börjar jag prata om matteprovet som att matte och läxor är det intressantaste jag har att säga. Och jag känner mig så dum för de är mina finaste vänner och jag älskar dem så himla mycket och allt jag kommer på att prata om är matte. Men det allra innersta, mina känslor av att vara helt vilsen och min saknad efter en pojke att kyssa, om hur jag verkligen mår, det vågar jag inte säga ett knyst om. Jag älskar dem sååå mycket men ibland får dem mig att känna mig så präktig, fängslad i att "nu ska vi vara duktiga ch skätsamma och inte dricka och fetsa och äventyra". Vi skulle aldrig få för oss att dricka vin som vi diskret tagit från våra föräldrar. Vi skulle aldrig vara ute mitt i natten med folk vi nyss träffat. Vi ser på film och gör läxor och spelar kort. Och jag älskar att göra det, men jag vill göra något mer äventyrligt ibland. jag längtar nog efter lite mer äventyr och magi i livet.Och när jag går i våran lilla by är jag livrädd att någon jag halvkänner ska se mig, säga hej och vilja gå bredvid och prata med mig. För när det händer blir det alltid lite för långa tystnader där jag kör in naglarna i handen på migsjälv för att jag inte för mitt liv kan komma på något vettigt att säga. Och jag är så rädd att personen, efter att vi sagt hejdå, ska tänka att usch vilken tråkig människa, henne vill jag inte umgås med, hon är ju bara extremt tråkig och intetsägande. För det är så jag känner mig ibland, så vanlig och tråkig och intetsägande och obetydelsefull. Och när vuxna ser på mig och säger: "Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" så vill jag riva mig själv, bita mig själv i tungan för jag vet att det är nu, nu jag borde gå på festivaler, hoppa dansa varalycklig, det är nu jag borde byta nummer med fina männsikor jag träffar på fina platser, det är nu jag borde lyssna på lp-skivor och pyssla med mina kompisar, nu jag borde dansa fram på helt okända gator som om jag ägde dem och känna mig lyckligast i världen, nu jag borde upptäcka nya personer platser, det är nu jag borde ligga tätt tätt intill någon och vara så jävligt kär och drömma med mina vänner, det är nu jag borde vara lite för full och göra lite för dumma och galna saker. Men istället sitter jag snällt på mitt rum och gör mina läxor och slösar all tid på att drömma mig bort till magin och äventyret, istället för att uppleva det själv.
åhh, tack för att du svarade! Det känns så mycket lättare att stå ut med dendär längtan efter att något ska hända, om man vet att någon annan har känt så, och att det faktiskt väntar precis runt hörnet. Du får självklart publicera det i ett inlägg.
Förresten, älskar din blogg! Du skriver så himla fint och jag känner igen mig så mycket i alla dina texter. Kram fina du!
