En snöig januari kväll stod du så nära att jag kunde känna din andedräckt mot min kind. Medans vi väntade på bussen tänkte jag redan på vad jag skulle göra när vi sa hejdå. Vinka? Ge dig en kram? Men tänk om du inte känner likadant? Tänk om du tar ett steg bakåt när jag närmar mig dig.

Men det gjorde du inte. För när bussen kom och jag klev in i din öppna famn tyckte jag att du höll kvar mig lite för länge. När du släppte taget om min kropp lät du armen vila mot min svank i vad som kändes som flera minuter men som innte kunnat vara mer än en sekund. Innan jag vände mig om för att kliva på bussen såg du in i mina ögon och log. Jag kände hur pulsen började galoppera okontrollerbart. När bussen åkte ifrån dig kunde jag inget annat än sittanoch le som en idiot. Jag är din idiot.