31

H j ä l p.
 
Inget är sig likt sen den där juni natten. När vi låg tätt och jag tyckte du kom alldeles för nära. Jag sa "men ge dig", inget mer. Du vände dig bort och sa förlåt. Sen sa du inget mer och inte jag heller. Vad skulle jag säga? Jag ville säga så mycket men inte ett enda ord lämnade mina läppar. Istället kröp jag upp intill dig och tvinnade ditt nackhår runt mina fingrar, lät mina fingrar rita spår längst din rygg. Precis som jag vet att du älskar. Jag vet inte om du somnade eller om du bara låg tyst. Medans mina fingrar ritade snurrade allt inom mig. Det var krig. Ett krig mellan hjärtat, modet, ångesten, förtvivlan, kärleken och rädslan. Ett krig som skulle sluta utan någon riktig segrare, ett krig som slutade i tomhet. Jag kunde inte andas längre, även om det var doften av dig. Försiktigt smög jag ur sängen, tog på mig klänningen och kängorna och steg ut genom dörren. Bakom mig lämnade jag husvagnen där du låg. Dimman låg så tätt över berget att det knappt gick att se längre än några träd fram. Utan något mål trevade jag mig fram genom skogen. Jag gick i blindo utan att riktigt veta vart. Allt som existerade var mina egna tankar och den förvirringen som fick allt att snurra. 
 
Vad är det vi håller på med? Vad vill du mig? Vad vill jag? Varför kysser du mig, håller om mig och kommer alldeles för nära när du inte säger något. Och varför låter jag dig komma närmre och närmre utan att jag säger något. Vad är vi? Är vi vänner eller vad fan är det som händer. Jag är så rädd.Jag är rädd att du ska säga att du inte vill vara mer än vänner om jag frågar. Därför är jag tyst. Även om det inte finns något annat jag hellre vill veta. Hur samlar man mod till att blotta sitt inre för någon som så lätt skulle kunna riva alla skyddsmurar?
 
 När jag kommer tillbaka ligger du kvar så som jag lämnade dig. Klockan är 05:47 och jag har varit borta i en timme. Hela kroppen skakar och det är inte förns nu jag uppfattar den bitande kylan jag just lämnat. Jag sparkar av mig kängorna och kliver ur klänningen innan jag kryper upp bredvid dig. Jag tror du sover för du reagerar inte när min kalla hud söker värmen från din. Jag börjar återigen tvinna ditt nackhår runt mina fingrar innan jag somnar.Larmet tränger igenom sömnen och i en knappt medveten rörelse har jag stängt av det och kastat iväg mobilen. Vi suckar samtidigt. Jag vänder mig bort och sluter ögonen igen. När du några sekunder senare följer med i min rörelse förvanslas min kropp till något som känner av varje millimeter av dig. Du kryper upp nära mig och lägger din arm om min midja medans du begraver ditt ansikte i mitt hår och vilar läpparna mot min nacke. Och så ligger vi alldeles för länge men samtidigt inte innan du säger att vi måste kliva upp. När vi senare skiljs åt inser vi inte att allt just förändrats.
 
 
Samma kväll blir jag full för första gången och du ger mig kalla handen resten av helgen. Jag fattar ingenting och bara gråter när du inte ser. Det kommer gå två veckor innan vi ses igen efter det. Under de två veckorna är du reserverad och avlägsen när jag skriver till dig. Du svarar kort och verkar inte vilja prata med mig. När vi ses igen blir du glad och jag kramar dig alldeles för ofta men du känns fortfarande frånvarande. Detta var i lördags och du är lika avlägsen när jag skriver till dig. Jag mår skit och förstår ingenting.
 
VAD FAN SKA JAG TA MIG TILL JAG GÅR SÖNDER.

Kommentarer
Postat av: Malin Aurora

Du skriver så himlans vackert.

Svar: tack snälla
Julia

2013-07-07 @ 17:14:22
URL: http://vildblommor.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0