När jag kliver av bussen kan jag inte längre hålla tillbaka. Jag inser det inte då men det är just denna natt som väggarna runt mitt hjärta rämnar. Det är denna natt jag inser allt du inte känner för mig. Allt som byggts upp under så lång tid rasar på ett ögonblick. Jag hade fattat det länge men jag fattade ändå inte på riktigt förns några dagar senare. 

 

Jag ser ingenting för tårarna som svider i ögonen. Att jag lyckas förflytta min trasiga kropp hem är något jag inte förstår nu i efterhand. Allt jag minns är hur jag revs upp inifrån och hur jag knappt hann andas mellan mina skrik.

Jag hinner inte ens gå upp för brotrappen innan mamma och pappa slänger upp ytterdörren. Jag antar att de hörde mig när jag kom, fast hur skulle någon kunnat missa det? Deras ansikten är oläsbara, jag ser fortfarande ingenting. Mamma och pappa skriker och ropar men jag hör inte vad. Mina armar hittar mammas famn och där klänger jag mig fast den kommande timmen.

 

Hon tröstar och drar fingrarna genom mitt hår medans allt jag får fram är fyra ord som upprepas gång på gång.

 

Hon tröstar tills hon inte kan trösta mer. Jag har inte sovit på två dygn och jag orkar inte längre. Jag har inte tänkt på någon annan än honom i oräknerliga månader och jag orkar inte längre. Jag har sakta men säkert gått sönder bit för bit i två veckors tid och jag orkar inte längre.