Jag ligger vaken i flera nätter och tänker på dig, på oss. Mina händer skakar när tangenterna trycks ned och bildar meningen jag upprepat i mitt huvud oändligt många gånger. Jag är för rädd för att uttala den så jag skriver den. Annars kommer den aldrig nå dig. Jag ringer henne i panik som så många gånger tidigare. Hon pratar lugnande med mig och säger att jag är modig och att jag aldrig kommer få veta om jag inte frågar. Vi pratar i timmar och innan jag lägger på säger hon "du kommer klara det". Jag stirrar på meningen i flera timmar. 22:30 trycker jag på enter och det finns ingen återvändo.

 

Några minuter över elva ser du orden som kan ändra allt. Du svarar inte. Jag ligger vaken i någon timme och väntar, tänker. I samma sekund jag skickade meddelandet visste jag vad svaret skulle bli. När jag vaknar nästa morgon känner jag ingenting. För jag visste redan. När jag gick sönder på väg hem från bussen insåg jag utan att fatta det då. Ändå så gör tomheten i mig ont för jag hade hoppats och trott så mycket. Jag läser om ditt svar flera gånger och väntar på tårarna som aldrig kommer.