Jag föll tillbaka. Vi spelade gamla tv-spel i din säng, tog våra brädor och åkte över asfalten precis som förr. Som om du aldrig krossat mig. Jag lät sista bussen hem åka utan mig. För rädd för att åka hem ensam men rädd för att stanna med dig. Jag visste redan hur det skulle bli. Du duschar och jag gråter. Ryggen mot parketten, tårarna som inte syns och skriken som inte hörs. Får ingen luft. Jag öppnar fönstret när du kommer tillbaka. Får ingen luft. Klättrar ut och går mot kanten. Det är långt ned. Får ingen luft. Du bor på femte våningen och mina bara fötter kramar om kanten på ditt tak. Har du varit här ute någon gång? frågar jag. Aldrig. Bra, då har jag gjort något du alrdig har, säger jag och lutar mig så långt jag kan utan att falla. Snälla sluta du kan ramla, kom in nu, ber du. När jag klättrar in sträcker du dig efter min hand men du fångar bara luft.

Vi ligger i din säng i bara underkläder förutom t-shirten jag fått låna av dig. Du ligger bakom mig genom hela filmen. Det blir alldeles för varmt och t-shirten hamnar på golvet när du blundar. Natten är nästan slut när vi somnar. Nästan lika nära som sist då allt var annorlunda. Kylan från dina andetag träffar min nacke och din hand som kittlar mitt öra får hela mig att rysa. Jag känner mig tom. Jag vet att du inte känner för mig som jag känner för dig. Jag vet inte vad jag känner för dig längre. Men jag vet att jag behöver dig och jag hatar det. Jag behöver din arm runt mig. Så jag tar tag i din hand och drar din arm runt mig. Du låter den ligga kvar men rör dig inte. Det känns så fel men så rätt på samma gång. Jag skriver ned allt jag känner med mina fingrar på din arm. Jag skriver länge. Du läser inte, det vet jag. Men du känner.