Det har gått tolv dagar sedan jag publicerade en text om den panik och ångest som fyllde mig en morgon innan skolan när jag ställde mig på vågen och såg hur siffrorna bildade allt högre nummer. Jag blev så jävla rädd. Jag är så jävla rädd. Två av er som läser mina texter skickade iväg ett svar på mitt rop på hjälp (?). Där stod det bland annat att jag romantiserade ätstörningar och självsvält. Och jag vill säga det här och nu att det inte alls är min avsikt att uppmuntra eller romantisera självsvält och ätstörningar. På den här bloggen samlar jag mina tankar och upplevelser i texter som jag sen kan gå tillbaka och läsa igen. Här får jag en chans att bearbeta saker på ett sätt som gör att jag lättare kan hantera saker. 

Det behövs inget geni för se att jag inte känner mig så trygg med min vikt och kropp just nu. Det har jag i princip sagt rakt ut. Och jag jobbar på det. Varje dag. Jag träffar någon som jag kan prata om detta med för att det ska bli bättre. Men precis som att jag skriver om annat måste jag också få skriva om det här. Jag behöver det. Och jag försår  om ni reagerar, jag är glad att ni gör det. För det visar att såna här tankar inte borde få finnas till. Men det gör dem ju. Just nu iallfall.