Inget är sig likt sen den där juni natten. När vi låg tätt och jag tyckte du kom alldeles för nära. Jag sa "men ge dig", inget mer. Du vände dig bort och sa förlåt. Sen sa du inget mer och inte jag heller. Vad skulle jag säga? Jag ville säga så mycket men inte ett enda ord lämnade mina läppar. Istället kröp jag upp intill dig och tvinnade ditt nackhår runt mina fingrar, lät mina fingrar rita spår längst din rygg. Precis som jag vet att du älskar. Jag vet inte om du somnade eller om du bara låg tyst. Medans mina fingrar ritade snurrade allt inom mig. Det var krig. Ett krig mellan hjärtat, modet, ångesten, förtvivlan, kärleken och rädslan. Ett krig som skulle sluta utan någon riktig segrare, ett krig som slutade i tomhet. Jag kunde inte andas längre, även om det var doften av dig. Försiktigt smög jag ur sängen, tog på mig klänningen och kängorna och steg ut genom dörren. Bakom mig lämnade jag husvagnen där du låg. Dimman låg så tätt över berget att det knappt gick att se längre än några träd fram. Utan något mål trevade jag mig fram genom skogen. Jag gick i blindo utan att riktigt veta vart. Allt som existerade var mina egna tankar och den förvirringen som fick allt att snurra. 

 

 

 

Samma kväll blir jag full för första gången och du ger mig kalla handen resten av helgen. Jag fattar ingenting och bara gråter när du inte ser. Det kommer gå två veckor innan vi ses igen efter det. Under de två veckorna är du reserverad och avlägsen när jag skriver till dig. Du svarar kort och verkar inte vilja prata med mig. När vi ses igen blir du glad och jag kramar dig alldeles för ofta men du känns fortfarande frånvarande. Detta var i lördags och du är lika avlägsen när jag skriver till dig. Jag mår skit och förstår ingenting.

 

Jag ligger på golvet och gråter. Jag gråter tyst så att de andra i rummet inte ska höra, så att du inte ska höra. Du ligger i bäddsängen brevid alldeles för långt bort. Jag är full för första gången på riktigt. Lyckoruset som fyllde hela mig när jag dansade är borta nu. Vad fan hände egentligen? Detta skulle ju vara natten då du skulle få veta. Istället var jag tyst, för när jag trevade efter dig drog du dig bort. Du tog honom i armen och drog med honom in i ett rum. Du sa att du behövde prata om något viktigt med honom, du sa att ni behövde prata om livet. Ni var borta länge, ni kom tillbaka och gick iväg sen igen. Och jag tror jag vet vad ni pratade om. Jag tror ni pratade om mig. Om oss. Om vad du skulle göra med oss. När du trodde att jag inte hörde sa du att du var för nykter. Att du var för feg.

 

Hela kroppen skakar när jag går sönder. Kroppen som i ett tappert försök till att hålla sig samman ligger i fosterställning. Samma kropp som igår låg i samma position fast med dig som en sköld omkring den. Samma hals som igår kysstes av dina mjuka läppar värker nu av gråt. 

Nästan fem kilo av mig har försvunnit nu. Mamma säger att jag har blivit tunnare i ansiktet, mer vuxen. Bra. Jag vet inte hur det hände. Det känns som om jag lever på honom. Jag tänkter aldrig på något annat än honom när han är med mig. Jag glömmer att jag är hungrig och när jag famlar mig genom dörren hemma har jag missat middagen för länge sen. Antingen tar jag något annat eller så värmer jag upp maten mamma ställt undan åt mig. 

 

Jag är mitt emmellan. Midjan krymper men höfterna är desamma. Jag jagar efter kjolar men jag är för lång för small men för smal för medium. Det är aldrig bra. Jag är aldrig bra.

 

 

Vi åker över den varma asfalten genom staden som så många andra redan gjort. Blomblad från äppelträden bildar mönster på vägen när hjulen från våra longboards sveper över marken. Det är nästan juni och skymmningsljuset färgar världen omkring oss. Sida vid sida rullar vi mot obestämda mål när du sträcker dig efter min hand. I ett fast men ömt grepp håller du mig kvar på jorden. Jag önskar att du aldrig släppte taget om mig.

Det gör så ont att inte veta. Tänker du på mig som jag tänker på dig? Du låtsas som ingenting, som om våra läppar aldrig möttes den där natten. Men det var precis vad dem gjorde och allt exploderade när vi låg ihoptrasslade i min säng. Då var du överallt. Nu är du ingenstans. 

 

Och jag går bara sönder.

 

Det är första gången du ligger i min 90-säng och vi ligger tätt intill varandra. Mina fingrar dansar från din nacke, över ryggen och ned mot svanken. Ned och upp igen. Du ryser och hela du vibrerar, nästan som när en katt spinner. För varje gång mina fingrar dansar över din rygg flyttar du dig närmare mig, lite i taget. När mina fingrar släpper taget om ditt nackhår vänder du dig mot mig. Vi andas in varandra. När dina läppar omfamnar mina exploderar allt. Allt som inte är du försvinner. 

Din skäggstubb kittlar mjukt mot mitt armveck. Jag skrattar tyst och kryper ännu lite närmre. "Du är så mjuk." När du pratar rörs dina läppar mot den känsliga huden och din skäggstubb får mig återigen att skratta. Det är tyst i lägenheten, de andra sover antagligen vid det här laget, men inte vi. Solen har gått upp för längde sen och vi har inte sovit något på hela natten. Nu är det tidig morgon och vi kämpar för att hålla ögonen öppna. Jag ligger på din arm och din hand kupar försiktigt om mitt trötta huvud. Jag avbryts mitt i en mening av att du drar händerna igenom mitt hår. En rysning går från mina tunga ögonlock genom huvudet och ned för nacken. Jag somnar nästan. "Vad skulle du säga?" viskar du. Det tar mig en stund innan jag minns vad jag tänkte säga. Dina fingrar börjar åter igen rita cirklar strax bakom mina öron och ned mot nacken. 

Vi ligger tätt ihop slingrade under täcket i bara underkläder, det är alldeles för varmt för att ens ha på sig en t-shirt. Ditt bara bröst höjs och sänks under min kind. "Jag kan höra ditt hjärta slå" viskar jag och nynnar lågt rytmen som ditt hjärta skapar. Min arm vilar över dina revben och mina fingrar ligger försiktigt tryckta mot din rygg. Du lägger din arm runt min midja och drar mig närmare innan du somnar. Du har begravt ansiktet i mitt hår. Dina tunga andetag träffar mitt huvud som vilar tungt mot din hals. Jag tänker att jag nog aldrig känt mig så trygg som nu.

 

Varför är jag så ful och du så fin? Jag kommer aldrig få bli din. Inte med den här kroppen, inte med det här ansiktet eller med mina runda kinder som saknar spår av vackra kindben. 

 

Jag är mitt tempel och jag har misshandlat det så jävla hårt så längre. Ätit fel saker, ätit för mycket, ätit mat överhuvudtaget. Precis som en rökare måste sluta röka måste jag sluta äta. Och det är så jävla svårt alltihop. Att bygga upp ett självsäkert skal på utsidan när man på insidan vill bränna upp varje foto och varje minne någon har av hur jag ser ut. Speglar ska krossas och ögon ska blunda tills jag ser ut som jag borde. En 170 cm lång kvinna med lockigt hår, leénde ögon, vackra tydliga kindben och med 60 kg som är väl placerat på kroppen. Inte 73,8 eller 70 eller 68.

 

Fast nej. Jag kan vara ganska snygg ibland. Eller det är vad jag tror iallafall. Även om min näsa ser ut som om den fått en snyting så är den söt. Jag med. Jag är ganska söt ändå. Nej nu fan håller du käften. Var bara tyst. Bort bort bort det ska bort. Spelar ingen roll om näsan i söt. det spelar ingen roll alls om resten är ett helvete. För det är just vad det är. Ett helvete. Men jag vill inte bry mig om vad andra tycker om hur jag ser ut, hur min kropp ser ut. Men jag vet ju att alla bryr sig. Om ingen hade brytt sig hade det ju varit du och jag för länge sen, eller hur? Och den som bryr sig mest av alla är ju jag.

 

Jag skriver lite musik nu för tiden. Det är inte alls min starka sida, men man måste jobba på sina svagheter också. Musik är så jävla fantastiskt och underbart. Men att själv ens försöka åstakomma något som är helt okej inom musik skrivande känns skrämmande. Ännu mer skrämmande är att sedan sjunga ut orden man skrivit. Inte för att jag är rädd för att sjunga för människor, det har jag gjort sedan jag var liten. Det som skrämmer mig är att alla de ord som aldrig får formas kring mina läppar nu ska sjungas. En sårbarhet jag aldrig tidigare känt av. 

 

Att min låt handlar om något så känsligt som döden gör det inte lättare. Men jag ska klara detta, jag ska våga sjunga ut alla ord som formar en berättelse om döden. Kanske får ni höra mig någon gång. Tills dess får ni en titt på första versen och för-refrängen:

Ibland blir jag fylld av en så otrolig glädje att jag är rädd att den ska rinna över. Att det kan finnas så många bra personer i min närhet på samma gång har jag svårt att förstå. Jag brukar tänka om jag förtjänar att känna så här mycket glädje på en gång. Då brukar jag svara mig själv med ett stort fett JA. Det är min tur att vara lycklig.

 

 

Jag hinner gå fem meter in i bussen innan jag får ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Jag faller nästan ihop av tryckvågen som pressar mig bakåt. Allt börjar falla. Handen griper krampaktigt tag i närmaste armstöd och drar min bortdomnande kropp mot bussätet. Det skulle inte vara såhär. Jag hade trängt bort alla önskningar och förhoppningar om dig. Ändå sitter jag här fastnaglad på grund av något så löjligt och befängt som lukten av din parfym, precis som du luktade första gången vi låg bredvid varandra i din säng. Men jag vet att du omöjligt kan sitta på bussen just nu. För vi skildes åt med en snabb omfamning innan vi gick åt varsitt håll för nån minut sedan.

 

Nu kommer allt tillbaka. Alla patetiska känslor som jag gömt iväg och nästan glömt bort. Jag vet inte om jag orkar falla för dig igen. Och ändå gör jag just det, jag faller.

Har sjunkit allt närmare botten ett tag nu. Bubblorna som lämnar mina läppar och sträcker sig mot ytan har blivit färre och färre. Snart finns det inga kvar. Snart finns det inget mer att ge. Och jag orkar inte tänka på dig för det gör så ont att känna hur pirret när jag tänker på dig blir svagare i takt med bubblorna som kollapsar när de når ytan.

Kan ni inte berätta om något fint? Vad som helst, så gör jag ett inlägg om det senare?

"Du är fin som du är"

Men vad ska man göra när man inte känner sig fin som man är? När man känner att ja, jag skulle vara så mycket finare om jag var 15 kilogram lättare. När man har en oro på insidan som skaver mot revbenen. När man säger idag ska jag inte äta något med socker i men sedan gör det och blir så besviken och äcklad av sin egen existens att man inte vet vart man ska ta vägen.

 

Då vill jag försvinna. Bli liten och tillsist tyna bort helt. 

 

Fan det ska inte behöva vara såhär. 

Korridårerna ekar tomt. Det är som om hela världen sjunkit under ytan. Allt som hörs är dova mummlanden och väsande viskningar. För varje steg jag tar känns det som om du försvinner längre bort. För varje sekund som går sjunker jag allt längre ned i avgrunden. Du är tyst, ingen vet vart du är. Inte ens jag. Du pratar inte, du skriver inte, du är inte här hos mig.

Kom tillbaka för jag behöver dig mer än jag någonsin trott.

Du andas tungt. Dina andetag träffar min kind. Ett andetags avstånd finns mellan oss. Du doftar cider, parfym och något som inte går att beskriva. Jag andas i takt till luften som träffar min kind. Andas in så mycket av dig jag bara kan. Värmen från dig strömmar mot min frusna kropp. Fastfrusen i tiden är mitt skal som ligger så nära dig i en alldeles för hård bäddsoffa i en främmande men bekant lägenhet. Vi är inte ensama, men inatt existerar bara du. Ibland rör du vid mig i sömnen när du vänder dig om. Varje gång känns alldeles för kort. Men allt som spelar någon roll är att du ligger mitt emot mig. Du är så vacker. Dina tjocka ögonfransar fladdrar till då och då. Som fjärilsvingarna, de som slår febrilt inom mig. 

Jag räknar dina leverfläckar men tappar alltid bort mig när jag kommit till dina nyckelben. Allt jag vill är att kyssa dina läppar som bildar ett leende i sömnen. Vad drömmer du om? Du skrattar och suckar för att sedan vända dig bort från mig. Jag börjar åter igen räkna leverfläckarna som denna gång vandrar från din nacke ned till ryggen. Dina breda axlar höjs och sänks. Jag flyttar mitt stela skal närmre dig. Att kyssa din nacke skulle vara så lätt. Du vänder dig igen. Våra ansikten har aldrig varit så nära varandra som nu. 

Hur fan ska jag veta om det är mig du vill ha? Om det är mig du tänker på varje dag? Du kallar mig fin, du ler åt mig och du ser in i min själ. Du känns så nära, du känns så varm. Men ibland blir du sådär stel, som om du inte vet vart du ska ta vägen. Du blir kall och tyst. Du tvekar och stänger in dig i dig själv.

 

Kanske är det en reflektion av mig själv jag ser?

 

De hjärtan som slår lite svagare än alla andra just idag. De hjärtan som ej får dansa i takt till ett annat hjärtas slag. Ditt ensamma hjärta. Låt mitt hjärta dansa i takt till ditt hjärtas slag. Tillsammans ska vi dansa den vackraste dansen. Hjärta mot hjärta. Tillsammans skulle våra hjärtan slå starkare än alla andras. Tillsammans.

Hjärtat hoppade över alldeles för många slag den gången du skrev

"Jag är aldrig sur när jag är med dig<3"

Läsarbrev:

Jag känner mig så himla vilsen och värdelös ibland. Som världens jävla tråkigaste person. Jag är femton och det är ju nu allt borde hända,det är nu jag borde gå på en massa olovliga fester inågons lägenhet och ta rökpauser på balkonger, det är nu jag borde kyssa en massa fina pojkar och träffa en massa fantastiska personer att skrattapratadrömma; leva med. Och jag har ju kompisar som jag älskar men det är som att vi inte har så mycket att säga till varandra längre, att alla ord är sagda, och i en lite förlång tystnad på en rast börjar jag prata om matteprovet som att matte och läxor är det intressantaste jag har att säga. Och jag känner mig så dum för de är mina finaste vänner och jag älskar dem så himla mycket och allt jag kommer på att prata om är matte. Men det allra innersta, mina känslor av att vara helt vilsen och min saknad efter en pojke att kyssa, om hur jag verkligen mår, det vågar jag inte säga ett knyst om. Jag älskar dem sååå mycket men ibland får dem mig att känna mig så präktig, fängslad i att "nu ska vi vara duktiga ch skätsamma och inte dricka och fetsa och äventyra".

Vi skulle aldrig få för oss att dricka vin som vi diskret tagit från våra föräldrar. Vi skulle aldrig vara ute mitt i natten med folk vi nyss träffat. Vi ser på film och gör läxor och spelar kort. Och jag älskar att göra det, men jag vill göra något mer äventyrligt ibland. jag längtar nog efter lite mer äventyr och magi i livet.Och när jag går i våran lilla by är jag livrädd att någon jag halvkänner ska se mig, säga hej och vilja gå bredvid och prata med mig. För när det händer blir det alltid lite för långa tystnader där jag kör in naglarnai handen på migsjälv för att jag inte för mitt liv kan komma på något vettigt att säga.

Och jag är så rädd att personen, efter att vi sagt hejdå, ska tänka att usch vilken tråkig människa, henne vill jag inte umgås med, hon är ju bara extremt tråkig och intetsägande. För det är så jag känner mig ibland, så vanlig och tråkig och intetsägande och obetydelsefull. Och när vuxna ser på mig och säger: "Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" så vill jag riva mig själv, bita mig själv i tungan för jag vet att det är nu, nu jag borde gå på festivaler, hoppa dansa varalycklig, det är nu jag borde byta nummer med fina männsikor jag träffar på fina platser, det är nu jag borde lyssna på lp-skivor och pyssla med mina kompisar, nu jag borde dansa fram på helt okända gator som om jag ägde dem och känna mig lyckligast i världen, nu jag borde upptäcka nya personer platser, det är nu jag borde ligga tätt tätt intill någon och vara så jävligt kär och drömma med mina vänner, det är nu jag borde vara lite för full och göra lite för dumma och galna saker. Men istället sitter jag snällt på mitt rum och gör mina läxor och slösar all tid på att drömma mig bort till magin och äventyret, istället för att uppleva det själv.

----

Olovliga fester, pojkar att kyssa på en balkong med en cigarett i handen, tjuva mammas och pappas vin och bli full en natt och dansa natten igenom. Allt detta har jag drömt om att göra, tänkt att jag skulle göra, tänkt att jag borde göra. Den där längtan efter äventyr, något som skiljer sig från den tråkiga vardagen. En längtan som kunde bli så stark att hela kroppen gjorde ont.
"Du är lycklig du som har hela livet framför dig, ja, ditt liv börjar nu, i ungdomen" säger de vuxna. Nej jag var fan inte lycklig. 

Detta känns så bekant, så nära. Alla dessa begär och förhoppningar på livet, hur livet som femtonåring ska vara. Dans, dans, dans. fest, fina pojkar, vin, festivaler, kyssar, mänsklig värme och förälskelse. Men jag kysste inga pojkar, jag dansade inte i natten och förälskelsen den blev aldrig av heller. Mitt femtonåriga jag var inte den som var ute sent på kvällarna och bytte nummer med okända pojkar. Människorna jag umgicks med var inte det heller. Jag gjorde aldrig något vågat, något spännande, något farligt. Även om jag inte fick uppleva alla de där äventyren som femtonåring så känner jag inte någon ånger.

”Du har hela livet framför dig” säger de och det är sant. Dans, pojkar, kyssar, vin och sena nätter kommer. De är på väg mot dig just nu. Berätta för dina vänner hur mycket du älskar dem, berätta hur du känner. Säg, kan vi inte bara gå ut och göra något vi aldrig gjort förut? Pröva prata om dina drömmar och viljor istället för matteprov. Kanske dem också vill dansa natten igenom men vet inte om de ska berätta. Kanske ni alla drömmer om samma sak.

pussar

Mina fingrar darrar, jag knyter nävarna så ingen ser. Men vad finns det att se? Jag är allt eller inget. Glad men också ledsen. Kär och okär. Ensam, tillsammans, alltid, aldrig, rädd, modig, stark, svag. Jag är dum och snäll. Jag skriker och skrattar. Jag står stilla men springer så lungorna värker. Jag vill men jag vill inte. Jag är allt på samma gång. Jag står på en tunn lina och väntar bara på tt tippa åt sidan, att inte veta vilken sida jag faller på gör mig rädd.

Dela mig på mitten. Så jag blir två istället för en. Låt den ena rymma här ifrån medans den andra får stanna kvar. Sedan när en tid har gått och mina två delar levt i olika världar, låt mig då välja den vackraste världen och bli till en igen.