2014 19/4 03:00

 

"Är det vi nu?"

"Ja"

 

 

Går igenom sms efter sms. Varje mening du skrev. Blundar och reser tillbaka i tiden. Spelar om samma sekvens tills jag ser varje detalj, känner varje beröring och hör varje andetag som vi delade tillsammans. Det gör för ont. Jag lovade mig själv och jag höll inte mitt löfte. Bli inte kär. Lova. Bli fan inte kär. 

Du varnade mig. Sa som det var på en gång. Du var ärlig till skillnad från mig. Du sa att du inte ville påbörja något. Du skulle ju bort. Jag blev varnad. Ändå blev jag kär. Nu är du inte här, du är på andra sidan jorden. Jag vet inte om jag orkar vänta, för jag vet inte ens om det finns något att vänta på.

Jag står med ryggen mot väggen på fester, på dansgolvet, tryckt mot hörn och hånglar med någon som inte är du. Men jag blundar och låtsas. Jag blundar även om ögonen är öppna. Tänker att det är dina händer som smekar mina kinder, dina ögon som låser fast sig i mina, dina läppar som smakar på mina. Jag blundar och låter verkligheten passera. För jag orkar inte se allt som inte är du. Jag orkar inte hoppas att det är dina axlar som knuffar till mig i trängseln vid baren. Jag orkar inte gå förbi din lägenhet och veta att den är tom i fyra månader till. Minst. Jag orkar inte vänta. Men jag har inget val. För hur jag än gör kan jag inte få tiden att gå fortare.

Det tog mig nästan två månader innan jag hittade början. Ett "Hej!". Det hej som fick bli början på ett slut jag aldrig kunnat föreställa mig.

 

Hans fingrar flyger över tangenterna och fyller hela huset med toner som försiktigt kittlar mig i nacken. Han förvandlas framför mina ögon. Till något mer. De blåa ögonen glittrar och ser åt mitt håll, han ler. Jag som varit kall så länge känner hur hjärtat slår snabbare i bröstet, får en låga att flamma upp. Isen börjar smälta, från bröstet ut i fingertopparna. Jag vaknar till liv.

Jag tappar andan när kylan tränger ned och fyller hela mig. Morgonsolen göms bakom dem. De som flyr den bedövande kylan. De som lämnar den här platsen bakom sig tills den föds på nytt.

Som om de vill säga farväl och tacka för det bra som varit dansar de. Alla i en och samma rörelse, skär de genom luften så nära varandra att de tusen vingspetsarna nästa smälter samman. Och allt jag vill i denna stund är att fly med dem. För jag är rädd att denna vinter kommer bli för kall, för rå och för skoningslös.

Jag känner hur jag rasar samman inuti. Bit för bit går jag sönder. Och det gör ont. Det gör så ont att jag får svårt att andas. Det är som om lungorna krymper mer och mer för varje dag som går. Andetagen blir kortare och kortare tills jag håller andan helt, ibland så länge att jag är rädd att jag inte kommer orka ta ett nytt. Jag vet inte ens vad jag gråter över längre. Jag kanske gråter över att jag gråter. Mina händer skakar konstant nuförtiden. Jag brukar sitta och titta på hur fingrarna darrar. Jag tänker att det är all panik inom mig som tar så mycket plats att jag håller på att spricka som gör att händerna darrar. Även fast de darrar är de kalla konstant. Liksom resten av mig.

Det känns som om inget betyder något längre. Allt jag någonsin tyckt om, allt som betytt något blev mindre och mindre tills det försvann helt. Jag ler inte längre, bara när andra ser. Jag ler inte längre för mig själv. Jag ler för andra, för att ingen ska ifrågasätta. Men ibland glömmer jag. Ibland hinner jag inte inse att jag glömmer innan någon ser. Alltid samma. Alltid samma blick som försöker tränga igenom och gräva ur alla svar. Svar jag inte äger.

Jag vet inte. Men jag vet att det inte får fortsätta så här. Det kan inte fortsätta så här.

 

67.1

Sextiosjuochett. Sextio plus sju plus noll komma ett. Jag kliver av, väntar, kliver på igen och väntar lite till. Siffrorna ersätter varandra flera gånger innan dem stannar igen. 66.8. Sextiosexochåtta. Jag fyller mina lungor med så mycket luft det bara går och håller kvar den. Jag står fastfrusen tills att luften tar slut. Jag kliver av, väntar, kliver på igen och väntar lite till. Luften är fortfarande slut när siffrorna stannar en sista gång. 66.8. Sextiosexochåtta. Jag börjar andas igen. 

Nej. Nej nej nej nej nej nej. Nej. Nej. Nej.

Inge mer. Sluta stanna lägg av rör dig inte prata inte tänk inte andas inte. Inge mer. Det får inte förstöras. Det fina jag uppnått. Jag var ju nästan där. Jag är ju nästan där. Den där tian av mig som inte längre skulle existera. Först försvann ett, sen två ,sen fem, sen åtta och sist nio av mig. Varför kom det tillbaka? Varför? För allt jag åt och allt jag inte gjorde. Inge mer. Jag tänker inte låta mer komma tillbaka. Jag tänker slåss för detta för jag har aldrig känt mig så fin som nu. Eller som innan det kom tillbaka. 

Vi brinner. Glöden i dina ögon som bestämt ser in i mina. Min hand ligger över ditt hjärta som slår så hårt mot min hand att jag nästan tror det ska slå sig ut. Med all min tyngd trycker jag ned dig mot det nytvättde lakanet så du inte kan rymma från mig. Du kämpar emot och försöker ta dig ur mitt grepp men allt du kan göra är att hålla kvar min blick. Vi brinner. Hela du ber mig att kyssa dig igen. Inte än. Jag böjer mig ned över dig men stannar precis innan våra läppar rör vid varandra. Du vibbrerar av längtan under mig, du försöker nå mig men avståndet mellan oss förblir desamma. Jag andas in luften som precis lämnat dina lungor och håller den kvar länge innan den också får lämna mig. En millimeter i taget låter jag våra läppar formas efter varandra tills de passar perfekt. Vi brinner.

 

På en halv sekund har du slitit dig ur mitt grepp, tagit tag om hela mig och dragit mig så nära det bara går. Dina händer håller hårt om mitt ansikte och nästa kyss övergår snabbt till en tävling om varandras läppar. Jag hinner knappt hämta andan mellan kyssarna som varar allt längre. Vi brinner.

 

 

Jag har blåmärken över hela kroppen. Det enda som visar alla de gånger jag dansat, ramlat, krälat, rest mig och ramlat igen. Allt var ett vimmel av musik, ansikten, skratt, ciggarettrök, balonger och dans. Jag minns knappt någonting bara att det var vi två som skrattade högst och ramlade mest. Tillslut fick vi inte skratta eller ramla mer. Så vi försvann in på mitt rum. Vi försvann för omvärlden den försvann för oss. Utan kläder och utan tanke på något annat var jag närmare dig än jag varit någon människa förut. Och du sa att jag var det vackraste du sett. Att du önskade att du alltid fick se mig så här. För jag var perfekt. Vi var överallt men letade alltid efter mer. Läpparna domnade bort av alla kyssar men det spelade ingen roll för jag kände dig ändå. Jag kysste dina mungipor när du pratade när du sa att jag var så gullig. Du sa så mycket, sånt jag aldrig trodde jag skulle få höra. Och precis som att du kommer leva på bilden av mig ovanför dig kommer jag leva på orden du sa just då. 

Du är min måne. Precis som havet följer jag din minsta vink. Jag är tidvattnet. Vi är aldrig så nära som under nattens sena timmar. Din dragningskraft drar mig till dig, håller mig kvar hela natten. Du pressar läpparna mot min nacke och andas in mig när du drar mig mot dig så nära det går. Och jag känner allt. Dina andetag, dina hjärtslag som dunkar mot min rygg, dina fingrar som dansar över mina revben. Allt. 

Hade jag inte vetat bättre hade jag nästan kunnat hoppas att det skulle bli vi någon dag. Men jag vet ju att det inte kommer bli så. Jag vet inte om jag vill det längre. Och ändå fast vi båda vet att det inte är mer än såhär, jag i din famn när ingen annan ser, känns det så fel. Som om jag gör något förbjudet. Som om din famn tillhörde någon annan. Som om jag tar någon annans plats. Är det fel att söka din värme när vi bara är vänner?

Jag är väl lite rädd ändå. Att du skulle ändra dig, att känslor för mig skulle upstå. För när du tror jag inte ser tittar du på mig alldeles för länge innan du ler. Och du får fan inte försöra det här. Du får inte förstöra det jag återuppbyggt. Och du får fan inte bli kär. Du får inte stå ivägen för min enda undanflykt. Om du bara låter mig va kommer jag vara tillräkligt stark en dag. Men inte nu, inte imorgon eller ens nästa vecka. Jag är för bräcklig, för lätt att knäcka.

Så jag låtsas som om jag inte ser blickarna från dig. Fast jag känner ju hur dem skadar mig.

Jag tror inte du inser hur mycket du betyder för mig, fast det gör jag inte ens själv. Du har hjälp mig igenom så mycket. Hjälpt mig se sånt som jag annars skulle missat. Du har hjälpt mig att se in i mig själv. Skapat ordning där det varit kaos. Med några ord kan du vända min värld rätt igen, få mig att förstå. Bara att veta att jag får ha dig som vän fyller mig med så mycket glädje och tacksamhet att jag får svårt att andas. Jag hoppas jag får ha kvar dig vid min sida länge till. Jag älskar dig.

 

Snart kommer du kyssa någon annans läppar. Det kanske du redan gör. Och jag är rädd för att du ska hitta någon annan innan mig. Att jag blir lämnad ensam medans du får känna kärlek och omtanke från en annan människa. Att du får vara lycklig och kär när jag är kvar på samma punkt som innan. Det hade inte varit rättvist. Det är en kapplöpning där vinnaren är den som är lyckligast. Allt jag vill är att vinna över dig så du ser att jag inte behöver dig för att vara lycklig även om det just nu hade varit en lögn.

Jag föll tillbaka. Vi spelade gamla tv-spel i din säng, tog våra brädor och åkte över asfalten precis som förr. Som om du aldrig krossat mig. Jag lät sista bussen hem åka utan mig. För rädd för att åka hem ensam men rädd för att stanna med dig. Jag visste redan hur det skulle bli. Du duschar och jag gråter. Ryggen mot parketten, tårarna som inte syns och skriken som inte hörs. Får ingen luft. Jag öppnar fönstret när du kommer tillbaka. Får ingen luft. Klättrar ut och går mot kanten. Det är långt ned. Får ingen luft. Du bor på femte våningen och mina bara fötter kramar om kanten på ditt tak. Har du varit här ute någon gång? frågar jag. Aldrig. Bra, då har jag gjort något du alrdig har, säger jag och lutar mig så långt jag kan utan att falla. Snälla sluta du kan ramla, kom in nu, ber du. När jag klättrar in sträcker du dig efter min hand men du fångar bara luft.

Vi ligger i din säng i bara underkläder förutom t-shirten jag fått låna av dig. Du ligger bakom mig genom hela filmen. Det blir alldeles för varmt och t-shirten hamnar på golvet när du blundar. Natten är nästan slut när vi somnar. Nästan lika nära som sist då allt var annorlunda. Kylan från dina andetag träffar min nacke och din hand som kittlar mitt öra får hela mig att rysa. Jag känner mig tom. Jag vet att du inte känner för mig som jag känner för dig. Jag vet inte vad jag känner för dig längre. Men jag vet att jag behöver dig och jag hatar det. Jag behöver din arm runt mig. Så jag tar tag i din hand och drar din arm runt mig. Du låter den ligga kvar men rör dig inte. Det känns så fel men så rätt på samma gång. Jag skriver ned allt jag känner med mina fingrar på din arm. Jag skriver länge. Du läser inte, det vet jag. Men du känner.